Först vill jag bara lägga in den här låten som jag fick av min underbara storebror Joakim Lannhagen.

Har aldrig fått en låt som är så fruktansvärt tagande varmt om hjärtat som denna. Älskar dig Jocke, det vet du, allting för dig tvivla inte. Jag saknar dig så mycket. Behöver dig verkligen här just nu, för det finns ingen som förstår mig som du! Jag hoppas av hela mitt hjärta att du läser detta och att du inser vad du betyder! Tack. Hoppas vi snart får ses igen, för du och jag brorsan vi regerar.

Här e låten ja fick när ja mest behövde den

Fan vad jag har det kämpigt, tycker inte synd om mig heller, merrätt åt mig. Kanske borde jag straffas mer och må ännu sämre.

Fuck allting, allt för mig nu.

Finns vissa situationer man inte ska sätta sig i, situationer som man inpulsivt ger sig in i för att det för stunden (i nuet) känns ok. Men som i efterhand bara slår tillbaka, tillbaka lika hårt som man visste att det skulle göra redan från början!

Jag undrar vad fan det är för fel på mig, dummare kan man ju inte vara. Vet jag att det kommer bli på ett sätt, om jag gör som jag för stunden lockas av, kommer att göra mig illa eller på något sätt må dåligt av i efterhand. Varför då själv låta mig ta frestelsen av det som jag vet kommer leda till det som jag vet bara är negativt? Är jag så dum, att jag gör det ändå, att jag blundar för dom framtida bekymmer och konsikvenser, så måste jag väl skylla mig själv...

Jag visste om att det skulle bli negativa konsikvenser, i mitt huvud. Jag ville inte låta mig frestas, jag ville inte tillåta mig själv att låta mig handla  "i nuets" frestelse, för att jag visste att jag skulle må dåligt av det när konsikvenserna kommer. Men likförbannat är jag dum att jag struntar i min första tanke som av vetskap, magkänsla och av erfarenhet bara kommer göra att jag själv blir lidande.

Jag har väl nu kommit en liten bit på vägen i min resa mot framtida Moa, för idag har jag varit på Borgby Behandlingshem i exakt en månad. Kanske inte låter särskillt mycket men för mig är det ett framsteg, ett stort steg i rätt riktning och det kan ingen ta ifrån mig. Jag är ett steg närmare en vardag som min son Damien ingår i.

Det är tungt och det är jobbigt att inse och stå för att man inte är den mamma som man förväntas vara. Men jag anser att jag är en bra mamma som inte låter min sån vara upp i mig när jag inte är stabil nog att ge honom det han behöer och förtjänar. För det är inte han som har tabbat sig och det är ite han som kan välja hur hans uppväxt ska bli, därför kan jag bara stå upp för mig själv, inse mina brister och inse  och aggera därefter.

Det är inte lätt att vara ifån honom, det är inte lätt att berätta att min son är placerad hos sin farmor, det är inte lätt att inse att man inte är tillräcklig för att ta hand om sitt eget barn. Men för hans skull måste jag det! Jag försöker och kommer kämpa för att han och jag ska få en stabil, normal och underbar vardag tillsammans!

Men jag kan inte mer än försöka, jag kan inte mer än göra mitt bästa, jag kan inte mer än inse att jag bara är en människa, att jag inte är perfekt.

Ahhh nu blev det massa mer skrivet än jag tänkte från början, jag vet inte ens om jag skrivit någon poäng i det hela eller om det jag skrivit är lågiskt, men jag har skrivit det som jag för stunden i nuet har i tanken!

Nu är klockan 22.07 Nattmedecin tagen och nu är det läggdags!

Avgiftning Frivilligt och på en månad!

Att jag tog beslutet, sökte hjälp och insåg mina problem och hur ute på fel bana lite väl sent beror på sjukdommen Beroende, men ett ordspråk säger sitt rätta "Bättre sent än aldrig"

För min egen skull för mitt barn skull, att han ska få tillbaka den mamma jag en gång var, men bättre ändå mer mer livserfarenhet , mer skinn på näsan, fler insikter och mer moral och insikter på livet och om mig själv.

1 månad avgitning är nu över, inte klar men helt och hållet med stark vilja och mycket pain, mne deffenetivt värt det.

Nu är det själv ned trappning på läkarens utskrivena medeciner i ca 9-10 dagar.

Sen den 27 maj har jag en plats som också e frivillig på ett fantastiskt bra och individuellt planerat behandlingshem med perfekt hjälp för mig, men dessutom har jag av egen vilja bett om att få ta behandlingen som är på 8-9månader i stället för den som är bara 3 månader,  för att jag ska kunna vara den perfekta mamman som jag bara kann och försöker att upfylla för han och hans liv tillsammans med sin mor, som alla barn behöver.

FLYTT

Kommer nu flytta från östersud ner till Kilbäck eller däromkring, småbyar runt om Västerås. Jag ska innan dess göra mig av med det ouppklarade jag har med östersund och med folket där o göra, sen aldrig mer befinna mig där eller begå samma misstag en gång till, att försumma min min min lilla Damien sin mamma igen. Därför väljer jag en längre och mer nyttigare och mer av värde 7månader xtrra.

Kommer inte bli den hemska och "icke Moa eller mamma" en gång till igen. Viljan och kraften har ökats mer av desss like.

Varit den sämsta och värsta men kommer tillbaka som bäst och den mest starka, oj vad jag e stolt för det.

PAIN IS TAMPARARY GLORY IS FOR EVER

Befinner mig i en ort så långt borta som ni eller jag själv knappt vet om eller förstår hur långt bort det är, sköntaste vilohem, skönase sälllskapet och den bästa och underbaraste tid som Beroende någonsin, men då dessutom drogfri.

Vill ni leva i frid, rusta för krig.

Men tiderna kan och har föprändras.

För nu kommer suksesivt Moa tillbaka, hoppas ni som inte trott på mig eller klankat ned på mig, ljugit om mig eller snackat skit om mig, eller helt enkelt bara inte gillat mig för era fördommar kommer känna er helt värdelösa, för jag är redan bättre än er, för jag kan redan nu säga att jag kommer fixa detta men ni vet att ni e bra eller tror att ni kommer klara det bättre än jag.

Desssutom så vet jag att ni alla vet att jag är ärlig med mina ord jag just skrivit och astt det verkligen kommer vara så.

Det tycker  jag känns mest pirrigt i kroppen.

Damien" Memmen"- Ingen kan ta dig ifrån mig och ingen kan ta ifrån mig min att jag är mamma, och inte en ända kan ta Damiens mamma ifrån honom.

Mammas kille kommer bli mammmas lilla morsgris även i vuxen ålder det kan jag lova att jag har rätt i.

DAMIEN

Du är det finaste pojken, den starkaste och den mest underbara. Du har alla förutsättningar till att klara av allting du vill, för med mammas kämpglöd och din mammas starka gener så vet jga det. Och mamma älskar dig mest av allt i hela universum, det ska du alltid veta och det ska du aldrig tvivla på

du är allting som jag kommer sätta i första hand från och med nu, du är den som jag kämpar för och jag gör och kommer göra allt vad jag har makt till att ge dig alllt och vara den mamma som alla barn föprtjänar att ha men tio miljoner mycket bättre. Älskar dig min son, sart ses vi och du kommer snart ha din mamma i din vardag igen håll ut  och kämpa med mig. 

ALLTING kommer allting lösa sig! Det har du mitt ord på!

*KÄRLEK * LOVE  *HJÄRTA*DAMIEN*

 *Puss DIN mamma *

 LOVE LOVE LOVE

Känner inte för att skriva, låta  er veta eller ha en aning om hur jag mår eller hur jag har det. Men eftersom jag ändå skriver söker jag förmodligen efter någonting jag förmodligen inte har någon chans att få tillbax.

Jag har inte gjort vad som förväntas av mig, jag har inte gjort det jag "borde", heller har jag inte gottgjort mina felsteg eller ändrat på allt som bör ändras men jag lever inte för att uppfylla era förväntningar eller era rimliga eller orimliga krav. Jag lever av en anledning om jag ska vara ärlig så beror de på min son, ljuset i mitt liv är den underbara lilla 2åring som jag en gång gav allt vad som bads. Den starka och "oförstörda"" , den perfekta och underbara, den glada och den omtalade mamma jag en gång var finns tyvär inte kvar. Känner ingen styrka och jag är inte oförstörd, heller inte perfekt eller underbar, snarare folks skräckexemplar och oföärståbar. Inte heller är jag den glada men fortfarande den omtalade, sorgligt kanske hela historien egentligen är, men den e verklig och den stämmer och ja jag är inte längre den samma men kanske ni heller inte viste vad som döljer sig i den som en gång var. 

Jag är inte nöjd med min situation, jag är inte nöjd med den jag är, men jag har inga krafter för att ändra det jag misstycker, jag har ingen ork som finns kvar. Allt jag tappat och allt jag förlorat beror på mig och mina val, inte på någon annan om ingen kan ge sitt samtycke utan att ställa sig i försvar.

Jag önskar mina krafter inte tog slut,  men det hade dom gjort när ja började med all skit.... Jag kommer aldrig bli förstådd och heller inte kanske förstå. Men klandra mig för allt ni vill och kan komma på. Jag kommer aldrig sluta chockera eller få er att tro jag är perfekt igen, jag kommer heller aldrig någonsin lyssna på vad ni som inte förstår något av de vässentliga, eller på er som inte betyder.

Men någonting som är svårt att  sortera bort eller bara ta och stå emot är när jag hör er som säger att jag inte kan älska damien eftersom jag gör som jag gör.

De smärtar, river och svider och det vet ni om.

Vill säga er ett par saker. Jag älskar och tycker om min son mer än något på denna jord, orsaken till att jag inte finns för han är att jag inte kan ge honom någonting av de han behöver. Lite av krafterna man behöver för det ett barn behöver, ingenting av dom har jag haft kvar. NU har ja haft en liten ork att vara en i hans liv, någon att säga mamma till. Men det är knappt ens en del av det som återstår och det är inte ens säkert att krafterna återstår.

Orken jag fick tillbaka börjar igen att förtvina, men jag ger inte upp så länge jag orkar hålla ut. Dag för dag blir allt jobbigare och lusten o kraften finns det så lite av. När den tar slut har jag ett litet ljus som håller mig vaken och vid liv, det är tanken på vad jag engång var för min lille kille, och vad jag en dag önskar jag kan få bli igen. 

Varför ska jag berätta förklara och säga vad som händer o sker, bråka fram och tillbaka vem som sanningen ger? Lysssna och döm från ett ändaste håll, känns det ärligast så är de så det ska vara. Ingen plikt åt något håll har ja att bekänna och tala om min skuld. Kan lova att jag inte e oskyldig och felfri, men en sak kan ja säga, de e bara jag själv som bär på den fakta som ni missat.

Ja kan lova er få som  ja inte gjort mig rätt för, att det kommer jag göra den dagen som ja slipper jaga och kämpa. Ledsen att de dröjt och att ni inte fått era pengar. Men ärligt o på riktigt ska ni få igen dom.

Saknaden skär o gör så ont, ja överlever allt, för att du inte ska mista mig påriktigt o behöva leva i denna värld helt ensam, med bara en ända famn. Du e den som får mig att se ett ljus och den som kan få mig att på dagen le, en dag ska jag för dig berätta en sanning som idag ingen skulle förstå... Men en sak ska du veta, jag tänker på ditt bästa och vill du ska ha det bästa.

Just nu är mamma den svaga och kan inte låta min son växa i en miljö som denna, en osäker mamma som inser de bästa för sin son för stunden kan vara jobbigare för er som bara dömmer att förstå. Men lilleman som jag älskar mer än allt har det bästa han kan få.

Näää, det är sant....

Spelar ingen roll hur mycket jag älskar opch hur mycket jag vill så finns det ingen ork iallafall..

Ingen ork för fem öre,  att lägga på någonting annat än att vara för sig  själv, känns ju lyckande att man knappt klarar det heller, för de gör jag inte.

Men konstigt nog så är det ganska så bekräftat att så är fallet,  det ända som  jag klarar av är att vara med mig själv, kanske någon vän men just när det gäller där jag "behövs" och när det gäller att ge tillbaka någonting, där tar det STOPP...

Jag kan inte, det går inte. Jag fattar inte hur man kan bli så kall och så elak som jag är ochhar blivit.  Hur allting i den goa lilla moa bara förvann och aldrig kom tillbaka.

Vart e jag själv, och vem har jag då blivit?? Men shit det här e helt sjukt, ja kan inte ens förklara mina känslor om hur det är och hur jag känner och mår på något sätt,.

Det jag får ner i ord är bara en bråkdel av helheten.

Men hur ska jag få min familj, mina nära och kära att förstå om jag inte kan få ur mig det utan att visa och därefter så sårar jag alla som jag har .

Som det ser ut att jag stöter bort dom som älskar mig och dom som verkligen finns.

Och nej det beror inte på att jag väljer bort det, för det gör jag inte...

Men däremot väljer jag undermedvetet att inte ta på mig något som hellst ansvar där jag behövs eller där någon kan komma och behöva någonting av mig

Min energi, den otroligt lilla del som finns kvar, slugs upp under loppet av 30minuter så fort jag måste ge någonting, uppfylla någonting.

Jag flyr bort och gömmer mig, jag vill inte bli sedd nådd eller förstådd, för så mycket som jag skadar förtjänar jag inte det, för eran skull så viker jag av, istället för att såra mer än vad jag redan gör.

Att det här skulle bli en deprimerande blogg de trodde jag inte, men som sagt så vägrar jag att glorifiera hur jag mår och känner, tycker och ser på saker bara för att dom som läser ska se en falsk bild på hur de egentligen är.

Finns inget värre heller än de som skriver hur perfekt allting är om de inte är de... Men alla tankar till min familj, jag älskar er så mycket att jag väljer att hålla mig undan.

Hmm... Vad är det som gör att jag gör som jag gör och tycker det är bättre? Vad är det i min skalle som får detta till okej och vad är det som är bättre? Ingenting är bättre, ingenting förändras. Men att jag slipper tänka på, och stressas över allt, prestations ångesten som svämmer över mig, och allt jag bör men som jag inte klarar. alla måsten som för mig inte finss.

Jag måste fundera, jag måste tänka, jag måste komma fram till och jag måste inse och jag måste förstå och jag måste hitta svar jag just nu inte har...

 Jag måste börja vara ärlig emot mig själv och sluta ljuga. Ljuga om vem jag är, acceptra mig själv och sen ta itu med de runt om. Men hur fan ska jag kunna det????????? Jo, jag måste samla lite kraft för att sen resa på mig.

Förlåt min älskade Damien och förlåt min älskling christian, JAG ÄLSKAR ER MASSOR

Man söker och söker, letar och letar. Svaren man vill ha men som aldrig kommer. Vad är det man egentligen vill ha, facit på vad som ska va????? Jag vet ingenting och jag fattar ingenting, jag vill ha klarhet och förståelse men vad gör jag själv? Nä jag vet inte hur jag ska lösa det eller hur jag ska gå till väga men det blir ingenting så länge jag själv inte vet vad jag letar....

Jag letar mig själv MEN JAG FINNS JU INTE KVAR.. Hur jag skall hitta tillbaka vet jag inte hur jag gör.  Vad är det som händer i mitt liv som gör att jag känner som jag gör... Jag vill inte vela och tvivla på någonting som ska vara så självklart. Jag saknar mig själv, undrar var jag e och vart jag tagit vägen.

Förlåt, kan inte tänka mig hur mycket du saknar mig, hur mycket du undrar och tänker vad de e som hänt. Jag vill ge dig ett svar som jag inte har...

ÄLSKAR DIG